Finlands säkerhet ligger i neutralitetspolitiken – inte hos EU eller
NatoSäkerhetspolitiska lösningar är ytterst viktiga för vårt folk.
Geografin kan vi inte rå för, men vi kan själv avgöra hur vi förhåller oss till
vårt eget läge och till våra grannar.
Tanken om att medlemskapet i Nato
skulle erbjuda trygghet åt Finland är grundlös fantasi. I stället skulle det ge
upphov till militär spänning vid östra gränsen, eftersom Ryssland skulle ha skäl
att frukta, att vårt land vid behov används som ett stödjeområde för en attack
mot det. Så skedde sommaren 1941. För att hindra en sådan situation från att
upprepas, ingicks den sk. VSB-pakten år 1948.
Historien visar att
Rysslands säkerhetspolitiska intresse på Finlands håll är defensivt. Rysslands
intresse för Finland ligger i att Finland och dess territorium inte används mot
Ryssland. Således är Finland inte föremål för hot från Ryssland sida utom i det
fall att Finland allierar sig med dem, som Ryssland upplever som ett hot mot sig
självt.
Det är inte frågan om något ryskt särdrag, utan om ett
förhållningssätt, som är kännetecknande för alla stormakter. Inte heller USA
vill ha kubanska, kinesiska eller ryska vapen i sitt grannland.
Finland
måste kunna sköta sin utrikes- och säkerhetspolitik självständigt på basen av
sina egna utgångspunkter. Det är redan på tiden att lära sig något av historien.
Det är beklagligt, att man inte förmått eller velat föra en öppen offentlig
debatt om smärtpunkterna i vår historia. Detta har lett till snedvridna
uppfattningar också om relationerna mellan Finland och Ryssland.
Finland
kan inte grunda sin säkerhetspolitik på militär styrka. Vi kan bara stöda oss på
den utrikespolitiska kunskap, som funnits i Finland och som fortsättningsvis
finns, om den bara tas i bruk.
EU:s och Natos säkerhetsgarantier är tomma
löften, som ur vårt lands synvinkel inte minskar utan ökar internationell
spänning och externt hot. Sökandet efter trygghet hos EU och Nato leder endast
till förlorad säkerhet.
Finlands bästa säkerhet ligger i en sådan
utrikes- och säkerhetspolitik, som grundar sig på neutralitet; ett
avståndstagande från intressekonflikter mellan stormakterna. Uppgiften för vår
egen försvarsmakt kommer att vara att visa, att Finlands territorium försvaras i
alla situationer och att det inte upplåts till begagnande åt någon utländsk
makt.
För att garantera vår säkerhet bör man allra först återföra den
egna självständiga utrikes- och säkerhetspoliska beslutandemakten, som Finland
förlorade då det anslöts till EU.
Antti Pesonen
Ordförande för
Självständighetspartiet
Partistödet skulle slopa partiernas beroende av företagen
När systemet för partistöd skapades i slutet av 1960-talet, motiverades det
bl.a. med att det gör partierna oavhängiga av finansiering från företagen. Den
senaste tidens valfinansieringsdebatt har gjort det mer än klart, att så icke
skedde.
Riksdagspartierna delar ut olika partistöd ur skattemedel år
2008 upp till 40 miljoner euro i proportion till antalet riksdagsmän. Det här
betyder att centern, samlingspartiet och sdp alla vardagar får 40 000 euro i
partistöd – vart och ett av partierna.
Partistödet har gjort partierna
oberoende av medborgarna, till och med av sina egna röstare. Det på skattemedel
drivna partimaskineriet och valkampanjerna, som kostat miljoner, har garanterat
väljarnas stöd – dock så att allt flera stannar hemma vid val. Klyftan mellan
väljare och de makthavande framträder tydligt i en nyligen publicerad enkät,
enligt vilken två tredjedelar av finländarna inte tror att landets regering
förmår lösa de största samhälleliga problemen.
Paavo Lipponens
korrigeringsförslag avbildar mycket väl förfallet hos de makthavande partierna.
Lipponen föreslår en övergång till listval, där väljaren kunde välja det parti,
som han vill rösta på, men inte sin kandidat. Då de makthavande partierna
genomgått ett ideologiskt förfall och snärjt sig med den ekonomiska makten,
överför Lipponens förslag makt åt dessa partier.
Kunde man inte kunna
tänka sig att makten skulle överföras på folket? Median har många möjligheter
att utöka den öppna diskussionen om viktiga och betydelsefulla samhälleliga
frågor. Då man önskar få hållbara lösningar, borde man våga föra en officiell
debatt också om svåra frågor.
Väljarna borde få bekanta sig med alla
alternativ, som står till buds. Det här kunde förverkligas t.ex. genom att man
med brevet med anmälan om rösträtt skulle skicka ett häfte, där varje parti
skulle ha lika mycket utrymme till sitt förfogande för att presentera sina mål.
På internet kunde detta förverkligas ännu enklare av staten. I Britannien delar
posten valmaterial avgiftsfritt. I Danmark har varje parti lagstadgad programtid
i TV och i Sverige utdelas partistöd också till partier, som står utanför
parlamentet.
Då den s.k representativa demokratin förvandlats till en
skendemokrati, kunde man väl tänka sig en utökning av direkt demokrati med hjälp
av folkomröstningar. Såväl på kommunalt som på nationellt plan borde man
möjliggöra ett medborgarinitiativ, på basen av vilket man anordnar en bindande
folkomröstning.
Är det inte på tiden att göra något för att utveckla
demokratin också i Finland?
Antti Pesonen
Ordförande
för Självständighetspartiet r.p
Ordföranden för Självständighetspartiet talade i Lahtis den 28.2.2008. Han sade
bland annat: Endel personer i den politiska ledningen i Finland har
upprepade gånger anklagat rysslands demokratiutveckling och bl.a. anmärkt om
nedtystandet av oppositionen. Vilket är då den finländska demokratins
läge?
Europarådets organ mot korruption GRECO – som inte är ett organ
inom EU – gav sin utvärderingsrapport om den finska partifinansieringen i början
av december 2007 och rapporten ficks på finska i slutet av februari år
2008.
Rapporten innehåller många rekommendationer och anmärkningar
beträffande partifinansieringen. En av dem lyder:
Greco ”vill fästa de
finländska myndigheternas uppmärksamhet vid den av Europarådets parlamentariska
generalförsamling avgivna rekommendationen om de politiska partiernas understöd,
enligt vilken statens finansieringsandel å ena sidan borde sjunka i förhållande
till partiets politiska understöd, som bedöms på objektiva grunder (såsom på
basen av erhållna röster eller riksdagsmandat) och å andra sidan så, att nya
partier hade en möjlighet att träda fram på den politiska arenan och konkurrera
på rättvisa villkor med de mera etablerade
partierna.
Venedig-kommissionen, som underlyder Europarådet, har
upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid jämlikheten beträffande partiers och
kampanjers offentliga finansieringsmöjligheter i sina föreskrifter, där det
poängteras att offentlig finansiering inte kan begränsas endast till de partier,
som har representation i parlamentet utan bör gälla även de håll, som
representerar en betydande del av väljarkåren och som nominerar kandidater i
valen”.
I samband med riksdagsvalet år 2007 delade riksdagspartierna
sinsemellan på 2,5 miljoner euro som särskilt valstöd utöver partistödet på 37
miljoner euro. Partierna utanför riksdagen fick inte en cent skattepengar. Till
råga på allt avstängdes utmanarna som strävade till att få representation i
riksdagen helt från rundradions valdebatter, i vilka riksdagspartiernas
representanter deltog. I regeringsförhandlingarna efter valet beslöt de
makthavande partierna att höja det direkta partistödet med 44
procent.
Vilken demokrati? Vad avser man med den? Och var diskuterar man
den?
Antti Pesonen
tel. 0400 565 366
pesa(at)japo.fi